Surströmming & fårskit.

Vår fårgranne kommer från norr och med sig tog hon sin aptit för fermenterade firrar. Länge har hon fått avstå denna delikatess i brist på sällskap men så träffade hon en annan likasinnad nämligen min mor. På något sätt lyckades de båda förmå andra att delta i frossandet av denna odöraupplevele. Detta har nu resultarade i något som ser ut att bli en årlig tillställning här i vår lilla by, Surströmmingkalas i fårstallet. En utmärkt plats att förtära den lilla stinkaren då det var väl ventilerat och när september kylan kommer smygande med kvällen är det bara att borra ner fötterna i halmbädden, som även den är varm pga biologisknerbrytning. Engelskmannen är dock inte lika överväldigad av detta svenska vansinne, varför fortsätta äta jästfisk nu när det faktiskt finns andra utmärkta konserveringsmetoder.

Kvällen resulterade förövrigt i ett beslut om en framtida gemensam bygris.